Detta är femörehuvud. Jag minns när M tog med mig dit första gången. Hur vi gick uppför backen, genom grinden och kravlade oss upp på Klipporna. Jag minns den berusande känslan, att hitta något man inte visste om att man letade efter. Kall och fuktig havsluft, en oändlig horisont och en känsla i kroppen som jag aldrig upplevt förut. Vi hade hittat hem.

 

M är mitt livs kärlek. Det har han varit sedan dag ett. Denna mörka, långhåriga man som spelade gitarr för eleverna på träningsskolan vi båda jobbade på. Han var så fantastisk, så snäll, så mystisk, så annorlunda. Efter en tid började han inflika små kommentarer. "Vad fin du är idag". "Du passar bra i den där tröjan". "vad söt du är i dina flätor". Sen hade jag flätor i veckor. Jag älskade hans svarta, stickade tröjor. Men jag var för blyg för att våga säga komplimanger tillbaka. Istället skickade jag ett sms på kvällen, "jag är dålig på att kontra, men du är fin i din svarta tröja". 

 

Däremot var det jag som tog initiativ att ses utanför jobbet. Vi hade lämnat våra elever vid taxin en fredag och M sa att han inte hade några planer den helgen. Någon timme senare skickade jag ett sms med frågan om vi skulle ses.

 

jag kan än idag minnas exakt hur det luktade i hans lägenhet när han öppnade dörren. Hur nervös jag var. Hur M gjorde mig så otroligt bekväm och obekväm på samma gång. Jag minns hur han gjorde svartvinbärste åt mig i hans kök, medan jag satt på enav hans gula köksstolar. Han spelade John Mayer för mig, continuum-skivan. Vi satt i hans soffa och pratade till 3-4 på morgonen. Sen åkte jag hem.

 

----

 

Jag kliver upp ur sängen, yrvaken. Håret står åt alla håll och bore ha tvättats igår. Under ögonen ligger rester av gårdagen mascara. Ute i köket sitter M. "Vad vacker du är" säger han.

 

Jag har hitta hem.