Några månader efter min diabetesdiagnos tyckte jag att jag började se suddigt. I anslutning till diagnnosen var jag på undersökning av ögonen och då var allt normalt, men de sa att så fort jag märkt någon skillnad skulle jag höra av mig. Jag fick en tid en fredag eftermiddag och förväntade mig att de skulle skratta lite åt mig, säga åt mig att sluta varaa hypokondrisk och sedan skicka hem mig.

 

Det var min vanliga ögonläkare som började undersöka mig. Vi pratade lite och sedan fick jag placera huvudet i den där konstiga ställningen. "okej..." Lång paus. "Jag ska bara hämta min kollega som är bättre på sådant här". In kliver nästa läkare. "Japp, jaha, japp..." säger hon när hon tittar. "Hämta Ermin". Läkare nummer tre kliver in. Det är aldrig ett gott tecken tänkte jag.

 

Ermin är barsk. Han vet ingenting om min bakgrund. Han vet inget om hur länge jag gick odiagnostiserad. Han vet inget om att jag på bara några månader fått ner mitt HbA1c till 52. Det han vet är det han nu ser när han tittar på mina ögonbottnar. Han ser mattor av små, krulliga blodkärld. Blodkärl som inte borde vara där. Blodkärl som växer till när de friska kärlen tagit skada. Blodkärl som lätt spricker och blöder. Små krulliga blodkärl, som om de brister på fel ställe innebär att jag blir blind.

 

Ermin drar slutsatser utan bakgrund, och vem kan anklaga honom? Ermin tror alltså att jag är en person som missköter min sjukdom. Därför läxar han upp mig. Såhär i efterhand förstår jag ans reaktion, men just då är jag för chockad för att förstå. Jag skickas in i ett mörkt rum och Ermin skjuter laser i mina ögon. Sedan skickas jag hem, med en ny tid bokad redan på måndagen. Med mig hem är den enda informationen jag har - att jag har fått retinopati, att jag kommer laserbehandlas flitigt framöver, att jag kanske blir blind redan i helgen då jag är illa däran.

 

-----

 

"Nämen är det inte lilla Emma?" säger ögonsköterskan Eva när hon får syn på mig i väntrummet. Hon trippar iväg i korridoren och jag hör hur hon öppnar en dörr. "Christina, Emma är här idag!".

 

Jag tycker om att de vet vem jag är, att de genom åren lärt känna mig. Att de varje gång hälsar, att Eva varje gång hon undersöker min syn säger hur makalöst det är att jag kan läsa, att Christina berättar om hennes döttrar när hon droppar i pupillvidgande i mina ögon, att Eva varje gång berömmer hur duktig jag är på att titta trots blixtarna i ögonbottenkameran. Jag gillar till och med Ermins barska brev hem (inga laserbehandlinagr på flera år nu!) efter varje koll. "Inga nya förändringar. Koll om 6 månader".

 

Jag kan se.