Jag blev insläppt ganska omedelbart på akuten. Min mamma följde med. Dock hade de precis fått in akutfall och de meddelade att jag kunde bli kvar ganska länge.Själv var jag ganska lugn, för jag mådde ju bra. Något större fel kunde det ju inte vara. Min mamma har i efterhand berättat hennes observation. Ungefär var 20:e minut kom en sköterska förbi och frågade hur jag mådde. Detta hade oroat mamma och hon hade funderat på vad det var för allvarligt fel på mig.

 

Jag hade en fantastisk sköterska. Hon skämtade och var snäll. Hon tog prover. Först 20 provrör och urinprov. En timme senare kom hon tillbaka för nytt urinprov och runt 20 provrör till. "Vad duktig du är, du ska få ett klistermärke" sa hon. Jag skrattade åt skämtet. Inte ska en 22-åring få klistermärken. Men jo, efter några minuter kom hon traskandes med klistermärkesarket. Jag valde en häst. "Jag ska minsann också ha ett" sa mamma och tog en annan figur. Det var en fin stund. Jag minns inte att jag var orolig eller att jag grubblade kring vad felet kunde vara. Jag minns bara att det var ganska mysigt att bli ompysslad.

 

Tillslut kom läkaren in. Hon förklarade att man hittat skyhöga sockervräden i de prover som min ögonläkare beställt. jag hade 43 i blodsocker. Läkaren förklarade att man som frisk ska ligga runt 6 i blodsockervärde. Hon sa att det då pekar på att jag har diabetes, men att de inte riktigt visste. De frågade om jag hade diebetiker i släkten. Nope. Hon frågade om jag senaste tiden varit törstig, kissat mycket, gått ner i vikt. Jo så var det ju. Jag förklarade också hur länge jag haft symptomen. Hon sa att det är ovanligt att man har symptom så länge. Hon förklarade också att det är ovanligt med så höga sockervärden utan att man mår dåligt. Hon förklarade också att det märkligaste med mig var mitt pH-värde. Det var helt normalt.Vidare förklarade hon att man vanligtvis blir försurad i kroppen och får höga halter ketoner i kroppen utav ett högt blodsocker. Jag hade inget av detta och det var därför jag mådde så pass bra.

 

Några timmar senare blev jag inlagd på intensivvårdsavdelningen, då jag behövde så mycket olika typer av dropp och monitorer. Det var nu den jobbiga tiden av sjukhusvistelsen började. Jag slocknade ganska snabbt efter många omtumlande timmar på akuten. Efter bara en timme blev jag väckt av nattsköterskan. "Ditt blodsocker har rasat ner till 4 så vi stänger av ditt insulindropp. Det går alldeles för fort, du verkar vara extremt insulinkänslig". Nästkommande två dygn är som en dimma i mitt minne. Varje timme väcktes jag för att de skulle ta blodprover i armen på mig. Tillslut blev det en reflex att sträcka ut höger arm så fort jag vaknade. Mellan provtagningen så var det den där sabla droppställningen... Råkade jag böja vänster arm så blev det stopp och droppställningen började larma. Jag kan än idag minnas det där otroligt irriterande ljudet. Pip pip pip.

 

Tredje dagen väcks jag bryskt av ronden. Det var en stor, barsk läkare som bröt på finlandssvenska. Med sig hade han, vad jag antar, ett gäng läkarstudenter. De var kanske 3 stycken, men jag vet att det kändes som 10 stirrande par ögon som böjde sig ner över min sjukhussäng. "Nå!" sa läkaren. "Du har diabetes! Har du några frågor!?". Ja,jag hade frågor. Ungefär tusen. Men nej, inte till honom, inte där och då, inte på det sättet. När horden lämnat sjukhussalen minns jag att min sänggranne blev upprörd. "Förlåt om jag lägger mig i, men sådär behandlar man inte människor!".

 

Annat var det när jag fick träffa diabetessköterska för första gången. Jag och mamma gick dit och vi hade skrivit ner en massa frågor. Vi möttes av Monica, en lugnoch glad kvinna som svarade på alla våra frågor. Utan Monica vet jag inte var jag hade varit idag. Hon fick allt att låta så enkelt. Ja det är en allvarlig sjukdom men det behöver inte vara svårt. Hon visade mig hur jag skulle använda mina pennor och hon förklarade hur jag skulle tänka kring kolhydrater och insulindoser. Hon berättade att hon kunde ge mig verktyg, men att det var upp till mig att lära mig känna min egen kropp och min egen sjukdom.

 

Efter 8 dygn på sjukhuset fick jag komma hem. Det var en ganska tuff tid. Allt, och då menar jag ALLT, kretsade kring mig, mat och blodsockervärden. Varenda sekund de första 6-7 veckorna hade jag nästan utvecklat ätstörning för jag var så besatt av mat, blodsocker och motion. Jag hade läkartid på läkartid - diabetesläkare, ögonläkare, allmänläkare, barnmorska. Men efter en tid började det lugna ner sig och jag vågade flytta tillbaka till min egen lägenhet efter en lång tid hos mina föräldrar. Stormen var över. Trodde jag...